HurStorbritannien och FN kapitulerade för terrorism
Skapandet av Israel som en suverän stat och dess antagning till Förenta Nationerna (FN) 1949 markerade en vändpunkt i 1900-talets historia, driven av en instabil blandning av diplomati, geopolitik och våld. I centrum för denna process stod handlingarna från extremistiska sionistiska grupper, särskilt Irgun och Lehi, vars extrema våldsdåd – nu klassificerade som terrorism enligt moderna standarder – spelade en avgörande roll i att pressa Storbritannien att överge sitt mandat över Palestina och tvinga FN att erkänna Israel. Denna artikel hävdar att Storbritannien och FN, överväldigade av dessa våldsamma kampanjer, i praktiken kapitulerade för sionistisk terrorism genom att acceptera Israels statsbildning trots dess endast delvisa efterlevnad av FN:s villkor, inklusive delningsplanen, flyktingars rättigheter och mänskliga rättighetsförpliktelser. Den undersöker det brittiska mandatets åtagande att skydda palestinska rättigheter, de sionistiska gruppernas taktiker för att avsluta det brittiska styret, villkoren för FN:s erkännande av Israel samt den efterföljande icke-efterlevnaden och kränkningarna av mänskliga rättigheter som följde med Israels territoriella expansion.
Det brittiska mandatet för Palestina, formaliserat av Nationernas Förbund 1922, var ett rättsligt ramverk med uppdrag att administrera det tidigare osmanska territoriet medan det förbereddes för självstyre. Det inkluderade Balfourdeklarationen från 1917, som förpliktade Storbritannien att underlätta “upprättandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket”, samtidigt som det säkerställde att “ingenting får göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för existerande icke-judiska samhällen”. Med en befolkning i Palestina på cirka 90 % araber (muslimer och kristna) och 10 % judar i början av 1920-talet var skyddet av palestinska rättigheter en central förpliktelse.
De viktigaste bestämmelserna i mandatet för palestinierna inkluderade skydd av deras medborgerliga och religiösa rättigheter, säkerställande att judisk invandring inte skadade deras ställning, garanti för respekt för deras religiösa institutioner samt säkerställande av samvetsfrihet, religionsutövning och utbildning utan diskriminering. Storbritannien var skyldigt att årligen rapportera till Nationernas Förbund för att säkerställa ansvarighet. Mandatets dubbla mål – att stödja ett judiskt nationellt hem och samtidigt skydda palestinska rättigheter – visade sig dock vara oförenliga. Judisk invandring ökade från 60 000 år 1917 till 600 000 år 1947, och markköp drev på arabiska farhågor om fördrivning. Storbritanniens försök att skapa delat styre, såsom ett lagstiftande råd, kollapsade på grund av arabiska bojkotter och judiska farhågor om minoritetsstatus, vilket eskalerade spänningarna.
Sionistiska organisationer, drivna av målet att skapa en judisk stat, blev militanta under 1940-talet, särskilt efter 1939 års vitbok som begränsade judisk invandring till 75 000 över fem år och föreställde sig en enhetlig palestinsk stat. Irgun, ledd av Menachem Begin, och Lehi, känd som Sternligan, antog extremt våld för att göra det brittiska styret ohållbart, genom att attackera militära, civila och diplomatiska mål i handlingar som uppfyller moderna definitioner av terrorism. Deras mål var ett “Större Israel” som omfattade hela mandatets Palestina, inklusive Västbanken och Transjordanien, och de avvisade kompromisser som FN:s delningsplan.
Dessa handlingar skapade en okontrollerbar miljö, med ekonomiska skador uppskattade till 2 miljoner pund och hundratals brittiska offer, vilket överväldigade ett krigstrött Storbritannien.
Storbritanniens beslut att överge mandatet, tillkännagivet i februari 1947 och slutfört den 14 maj 1948, drevs av den obevekliga pressen från sionistiskt våld och bredare begränsningar. Efter andra världskriget brottades Storbritannien med en skuld på 3 miljarder pund och var beroende av amerikanska lån. Att upprätthålla 100 000 soldater i Palestina, vilket kostade årligen miljontals kronor, var ohållbart mitt i inhemska krav på återuppbyggnad. Den brittiska opinionen, utmattad av krig och förluster, vände sig mot mandatet, och medierna framställde Palestina som ett träsk. Amerikanskt tryck för att ta emot 100 000 judiska flyktingar och sovjetiskt stöd för delning försvagade ytterligare Storbritanniens position.
Våldet från Irgun och Lehi, särskilt högprofilerade incidenter som bombningen av King David Hotel och sergeanfallet, demoraliserade brittiska styrkor och urholkade den politiska viljan. Dessa terroristdåder, som skapade kaos och rädsla, bidrog direkt till Storbritanniens oförmåga att styra. Genom att överlämna frågan till FN erkände Storbritannien att det inte kunde hantera våldet eller förena mandatets motstridiga förpliktelser, vilket i praktiken kapitulerade för sionistisk extremism medan det misslyckades med sin plikt att skydda palestinska rättigheter.
FN, som efterträdare till Nationernas Förbund, ärvde Palestina-frågan 1947. Dess svar formade Israels statsskap och medlemskap, men processen var starkt präglad av det våldsamma sammanhang som skapades av sionistiska grupper.
I november 1947 godkände FN:s generalförsamling resolution 181, som föreslog att dela Palestina i en judisk (56 %) och en arabisk (43 %) stat, med Jerusalem internationaliserat. Den judiska byrån accepterade planen, eftersom han såg den som en väg till statsskap, medan arabiska ledare avvisade den, eftersom de motsatte sig någon judisk stat. Den 14 maj 1948, när mandatet upphörde, utropade Israel sin självständighet med hänvisning till resolution 181. Det efterföljande arabisk-israeliska kriget utvidgade Israels territorium till 78 % av mandatets Palestina genom vapenstilleståndsavtalen 1949, vilket översteg FN:s tilldelning.
Israel erhöll FN-medlemskap den 11 maj 1949 genom resolution 273 (III), med 37 röster för, 12 emot (främst arabstater) och 9 som avstod. Antagningen var beroende av:
FN:s beslut präglades av:
Genom att acceptera Israel kapitulerade FN för den verklighet som formats av sionistisk terrorism, som hade tvingat Storbritannien till reträtt och skapat ett fait accompli genom militära vinster. Villkoren, även om de formellt accepterades av Israel, tillämpades löst, vilket gjorde det möjligt för Israel att undvika fullständig efterlevnad.
Israels FN-medlemskap baserades på åtaganden gentemot FN-resolutioner och mänskliga rättigheter, men dess handlingar visade betydande icke-efterlevnad, åtföljd av territoriell expansion och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Israels handlingar på de ockuperade territorierna är dokumenterade kränkningar:
Sionistiska extremistgrupper som Irgun och Lehi tvingade Storbritannien att överge mandatet för Palestina genom terroristdåd – riktade mot militära flygfält, civil infrastruktur, palestinska befolkningar, brittiska egendomar utomlands och mord på tjänstemän som Moyne och Bernadotte. Dessa handlingar, som utnyttjade Storbritanniens efterkrigstidssvagheter, gjorde styrning omöjligt, vilket ledde till FN:s engagemang. FN föreslog delningsplanen 1947 och antog Israel som medlem 1949, villkorat med efterlevnad av FN:s stadga, mänskliga rättigheter, resolution 181 och flyktingars rättigheter. Genom att acceptera Israels statsskap trots dess utvidgade gränser och begränsade efterlevnad kapitulerade Storbritannien och FN för den verklighet som formats av sionistisk terrorism. Israels efterföljande icke-efterlevnad – behållande territorier bortom jordningsplanen, blockering av flyktingars återvändning och begångna kränkningar av mänskliga rättigheter genom ockupation och bosättningar – undermiddes hans åtaganden gentemot FN, förlängde den palestinska konflikten och lämnade palestinska rättigheter ouppfyllda.